Enrique Jadresic är en chilensk psykiater, som beskrev sitt eget och många  andras lidande på grund av rodnad, i sin bok When blushing hurts – när rodnad gör ont (utgiven 2008).

Första gången rodnad slog honom i ansiktet, var som ung skolpojke då han stod framför klassen som den nyvalda viceledaren för att leda ett klassmöte. Plötsligt kände han rodnadens värme i sina kinder och kände sig ytterst snopen, vilket bara ökade den rodnad. Den steg i Enriques ansikte, och han kände sig redan i en ond cirkel av ångest. Han kände sig tvungen att be lärarinnan om lov att gå till toaletten.

“Men Jadresic,” sade lärarinnan, “du håller på att leda ett klassmöte framför klassen! Du kan ju inte bara så där gå ut från klassen!”

Men Jadresic kunde icke stanna på platsen utan var tvungen att slingra sig ut, skamsen. Det var en förödmjukelse, som han skall komma ihåg hela sitt liv. Hän minns denna incident som det viktigaste upphovet för hela den onda cirkeln som rodnaden förorsakade honom framöver i livet.

Senare som medicinstudent var han hela tiden rädd för rodnaden. Och han var därtill ett särfall då hans far var psykiater, mor psykolog och farbror dekan av den Medicinska fakulteten. Varje gång som en ny professor började sin föreläsning, började det med att fråga “nå, var finns här den där Jadresic?”

Jadresic visste redan själv att lida för sin rodnadsrädsla – erytrofobi. Värst var, att studiekamrater påminde honom om att han verkligen rodnade som en kräfta men att han kunde inte göra någonting för det.

Det var ytterst obehagligt och prövade hans självkänsla. En sådan känsla, som var egendomlig, främmande och som utifrån sig själv kommande ty han kände sig själv sällskaplig. En typisk situation för en med konfliktrodnad. Det värsta var att han var alldeles oförmögen att kontrollera situationen. Han var inte herre över sin kropps funktioner. Steg för steg, när dessa situationer upprepades, började hans självkänsla naggas i kanten.

Till sist – med stor portion ansträngning och tålamod – lyckades han klara av sina första årets studier. Hans vitsord började förbättras med tiden men hans succé under dessa första studieår fordrade hård psykisk ansträngning  – bara för hans rodnads skull.

Under studietiden prövade han alla möjliga metoder att skymma rodnaden – till och med Joe Blasco make-up. Genast vid vårens första solsken lade han sig i solen för att solbränna sitt ansikte. Allt detta inte bara ruinerade hans dagar i ökande takt utan också upprätthöll ständig ångest. Han kände sig som en lindansare, som försöker hopplöst bevara sin mental balans. Strax efter att ha blivit utexaminerad började han växa skägg för att dölja sitt ansikte – även det med ringa framgång.

Slutligen skrev han ett långt brev den 27.6.2003 till Dr. Suárez, han läst om i tidningen El Mercurio.

Dr. Claudio Suárez

Han visste att berätta allt om medicinska möjligheter att bota rodnad, såsom SSRI-läkemedel samt betablockare, som hade ingen annan inverkan en ökad svettning efter serotonin-mediciner.

Han tyckte att priset av livet med sina problem var på väg att bli för dyrt både för hans portmonnä och hans mentala hälsa: oändlig ångest, vara tvungen att använda läkemedel för att behärska den och trots ökande ålder alltjämt pågående rodnad. Han var trött att höra välmenande men irriterande kvickheter som “Doktorn är igen på väg till körsbärsträdet.”

Dr. Enrique Jadresic

Så kom han i kontakt med sympatisk kirurgi och ännu efter nästan tio år är han en lycklig man efter att ha gjort det rätta beslutet. Dessutom, efter att ha skolat sig psykiater liksom sin far, ville han som branschens proffs dela sin erfarenhet med en bok – för att uppmuntra andra medlidare ta tillfället i möjligheten att lösa deras problem med rodnad. Han som läkare visste bättre än någon annan, hur läkarna allmänt underskattade problemet och bara uppmanade patienter till desensibiliseringsvården såsom kognitiv beteendeterapi och att övertyga sig själv, att rodnad är ganska söt och visar bara oskuld i en ung människas ansikte.

Dessutom verkar han hängiven sin karriär till forskning om detta ämne. Nyligen fick jag ett mejl från honom med sin senaste vetenskaplig artikel som förstärker den sympatiska blockaden att vara effektiv i social ångest och allmän ångest, precis som jag själv höll för 15 år sedan i min artikel. I sin artikel presenterar han sin statistik över 333 patienter, varav tredjedel hade sympatisk blockad, en tredjedel Sertralin behandling och den sista tredjedelen ingen vård som helst. Denna artikel måste vara ett vetenskapligt mycket stark belägg för metoden för att öka dess värde i behandlingen av social fobi och ångest, och betydligt mer effektiv än medicinering. De så kallade dubbelblinda undersökningar kan inte anses etiskt möjliga, precis som jag själv har ansvarat för kritiska finska kolleger som vill kräva en dubbelblind behandling innan effekten kan utvärderas som ett säkert bevis. Det skulle innebära anestesi med en kirurgisk endoskopi, utan att göra någon annan åtgärd. Jag tror att en sådan forskning är fortfarande tvivelaktig och inte genomförbar.

Som kirurgisk metod används i Chile dock fortfarande oåterställelig bränning av nerverna, eller även en resektion, vilket jag personligen anser vara en alltför destruktiv åtgärd. De medger också att i deras forskning 99% av patienterna upplevde en ökning i kompensatoriska svettningen, medan det hade i en studie vi genomförde tillsammans med professor Lin redan fallit till under tio procent genom att använda klipsar och komprimera nerverna och förutom genomföra våra noggrant utvalda punkter på grundval av bedömning av symptom. Skillnaden av dessa två metoder är mycket signifikant.

I varje fall har det nu påvisats i Chile samt i den finska studien, att den sympatiska blockaden inte bara har effekt mot rodnad, men också till social ångest och allmän ångest.

Jag är glad och stolt över detta erkännande av Dr Jadresic om min prioritet att först i världen ha publicerat en kirurgisk metod i vården av social ångest: “Previously, only one study, carried out in Finland, has assessed the efficacy of ETS in the treatment of social phobia.”